Elizabet

HÄLSA: I torsdags opererade jag äntligen mina ögon, på S:t Eriks Ögonsjukhus. Jag hade burit glasögon sedan jag var 8 år. Mer än 10 år senare hade min syn försämrats till en närsynthet som låg på -6,5/-6,25 och dessutom hade jag astigmatism. Därför var det operationen Lasek som gällde för mig. Här nedan tänkte jag berätta om hur det gick till.

Vi var på sjukhuset i cirka 2 timmar, men självaste operationen tog kanske 10 minuter. Först ville de kontrollera synen igen, eftersom det var längesen jag hade gjort min senaste synkontroll. Därefter droppade de typ pupillutvidgande droppar och ritade på mina ögon (lite kittligt bara, haha). Sedan var det några fler tester via sådana där optikermaskiner, you know. Och därefter var det bara att sitta och vänta på den lugnande medicinen att kicka in, sedan var det bara att köra i gång!

Jag hade inte blivit särskilt nervös inför operationen förrän samma dag. På förmiddagen när jag råkade titta på tv-programmet "The Doctors", visade de hur de skar i en tjejs ögon under en operation. Detta borde inte jag ha sett! För därefter återkom bilden i mitt huvud, haha. Men men, det finns ingenting som tabletter inte kan fixa (och ett kärt sällskap!). På vägen till sjukhuset jämförde jag dessutom min syn med kontra utan glasögon. Jag har typ alltid använt linser ute de senaste åren, så jag har väl inte observerat skillnaden på länge. Det gjorde mig ännu mer garanterad över att jag faktiskt måste göra det här.

Jag hade fått bekanta mig själv med operationsbordet vid ett tidigare tillfälle, när de hade gjort mätningar i ögat. Därför var det inte sådär jätte pirrigt när man kom in där. Det var på med bedövningsdropparna direkt, och därefter någon grejs som höll upp ögonlocken. Läkaren var noga med att förklara det han gjorde, men det var snabba tag så man hann ju inte få panik emellanåt. Jag lovar att jag kände inte någonting alls under hela operationen. Det var verkligen busenkelt, och det enda jag märkte av var lukten av något bränt. Ja, det var lasern som strålade mot ögat det. Allt annat pill och så vidare märkte jag inte av ens en gång. De sköljde hela tiden med droppar och man hann inte ens reagera på allt annat.

Så fort jag kom ut ur operationsrummet var jag överväldigad. Jag kunde för fan se! Visst var det suddigt, men astigmatismen var definitivt borta och jag kunde läsa från håll. Jag ringde runt och delade med mig av denna underbara nyhet, tills medicinen gick ur kroppen förstås. Fy jävlar, vad det började svida alltså. Det liksom brann i ögonen, och visst hade jag fått med mig både tabletter och droppar för att minska på värken. Men det hjälpte ju självklart bara för en liten stund. Det bästa var bara att sova, för ingenting kunde man heller sysselsätta sig själv med direkt. Jag var väl "blind" i typ 3 dagar, eftersom mina ögonlock var så pass svullna. (Vilket är normalt måste jag tillägga!) Jag kände en förbättring i ögonen hela tiden, och det gör jag fortfarande.

Hur än förjävliga de där första dagarna var, så ångrar jag inte någonting! Vi får se hur ögonen utvecklas, min syn är fortfarande lite suddigt men jag mår mycket bättre nu. De första dagarna kunde jag inte vara i närheten av ljus. Alla persienner i huset var stängda, och likaså alla lampor samt allt möjligt som inte var mörkt. Till och med färgen vit störde mig, trots att ögonen var stängda. Ljuskänsligheten börjar förbättras, och idag lyckades jag faktiskt vara ute i kanske en kvart utan att bli snurrig. Så det känns härligt! "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", säger man ju...

Jag rekommenderar alla som inte längre orkar med glasögon eller linser att operera sig. Det är en mycket bra investering, trots att den kanske känns dyr i början. Till alla som inte har ögonbesvär, säger jag bara värna om era ögon för ni vill INTE känna på hur det känns att se världen suddig! Har ni några frågor så är det bara att lämna en kommentar. ;)

This was me - then!